Idag är det exakt 2 år sedan jag var i Essen tillsammans med Amelie, Kiki och Maarit. Alla utom Maarit skulle se TH live för första gången. Detta är ingen berättelse om konserten - utan om allt det andra. Om mig.

2 år. Det är så mycket som har hänt under dom 2 åren. Först och främst hos mig själv. Min personlighet har utvecklats och jag vågar riskera... nej, chansa mer nu. Vågar ta kliv som jag, utan tvekan, inte hade vågat förut.
Jag är så tacksam för att jag tog mig loss, kläckte skalet och tog mig ut.

Jag minns så väl när jag och Kiki bokade våra konsertbiljetter. Det gjorde vi den 25:e September. Glädjen som rusade genom min kropp går inte att beskriva. Det var den första gången jag kände den sortens glädje; glädje som inte går att förklara, glädje som ingen kan förstå om man inte varit med om den själv.
Den glädjen har jag känt ett antal gånger sedan dess - och alla gånger i samband med TH. Min TH-glädje.

Det fanns en tid då jag var säker på att jag aldrig skulle åka på en TH-konsert. Jag satt med min lillebror i köket hemma hos pappa och beklagade mig. Ingen i min omgivning lyssnade på TH och ingen var inte intresserad. Och jag var jag inte sån som åkte iväg själv på något. Så jag var lite bitter.
Men så addade Kiki mig på MSN. Det visade sig att hon var i samma sits som jag och vips så hade vi bestämt att vi skulle åka tillsammans. Vi kände inte varandra för 5 öre. Vi möttes första gången på bussen till Stockholm.
Det var den första stora förändringen hos mig - Jag skulle resa till ett främmande land med en främmande människa. Och vi skulle dessuom möta upp 2 andra främmande personer till i detta främmande land. 
4 personer som sökte sig till varandra för att gå på konsert med ett band som vi alla älskar.

Tokio Hotel hade precis släppt låten 1000 Meere och vi var otroligt nyfikna på om vi skulle få bli som dom hörde låten live för första gången.
Vi satt på en bänk utanför Grugahalle, där TH skulle spela, när vi hörde tonerna från 1000 Meere komma inifrån arenan. Killarna höll på med deras soundcheck. Min TH-glädje sköt i taket och jag släppte ett par tårar tillsammans med Amelie. Vi skulle få höra den live!

Konserten var kom och gick alldeles för fort. Det var för mycket att ta in - efter konserten mindes jag i stort sett ingenting från spelningen. Och än idag är det mest en svart lucka i minnet. Mitt psyke pallade nog inte av den sortens tryck. Jag var inte beredd. Det strömmade in från alla håll, det blev överfullt. Jag är tacksam för mina bilder och klipp. Jag kollar inte ofta på dom men minnet ljusnar lite för varje gång.
Tryckvågen efter resan och konserten är jobbig att tänkta på. Jag ville inte inse att det var över. Jag ville inte att det skulle vara över! Tiden hemma efter resan var svår och det var även då jag kände, för första gången, att jag ville bort. Jag ville göra något annat än bo i den hålan jag kallade mitt hem. Ville bort från studierna. Jag var rastlös. Otroligt att jag stod ut 1,5 år till.

I knappt 2,5 år har jag varit TH-fan. Allt som jag varit med om under dom åren är ovärderliga för mig.
Sedan Essen har jag varit till Rom med ett gäng underbara människor, träffat underbara människor i Stockholm. Sett TH live i Paris under Midsommar 2008. Varit i Hamburg på Fanparty.
Spenaderat dagar uppe i Skellefteå hos den mesta fantastiska person jag träffat. Har varit i Göteborg hos den mest underbaraste person man kan tänka sig.
Allt detta med personer som jag, för 2,5 år sedan, inte hade en aning om att dom fanns. 


Resan till Essen förändrade mig - väckte något inom mig som jag inte hade någon aning om det fanns där.
Mina få år inom fandomen har varit dom bästa hittills och det är inte över än - inte ens i närheten!


♥